Wow, jag sitter vid datorn. Tallriken står fortfarande kvar på bordet efter middagen vid halv sex och diskmaskinen är för full för att fylla med all ny skit.

Sittandes vid ett bord med nrj på i bakgrunden, ett tjockt mörker utanför.

Det här är första dagen på länge jag inte behöver plugga något. Och vad gör jag, sitter som en feckin' apatisk apa och glarnar. Jag hatar det här. Att vara olycklig och att man inte kan styra när man är det.

Ensam psykiskt, tappa greppet om de man älskar. På denna jävla ö.

fan fan fan fan fan...

Jag vill gråta och tycka synd om mig själv. Känner mig misslyckad, och har idag verkligen insett på riktigt att jag inte har mamma och pappa här. Kommer aldrig bo hemma igen på riktigt. Förlorar mina sista år som barn.

Dessa jalla tankarna får en att tänka på saker en människa inte ens ska fundera över. Och jag är ständigt irriterad på dem som gör det. Men idag har jag fått en slags uppenbarelse. -Jag förstår er. Jag förstår hur ni, lika mycket eller antagligen mer än jag, vill lämna den här skiten. Det som aldrig tar slut - Inte finns lösningar på. Jag förstår er.